resanmotbebis

Hon är en livlig krabat må jag säga men det är skönt också för då vet man att hon lever.

 

Har varit gravid en gång förr för 8 år sedan och då var jag inte hälften så nojjig som nu. SÅ här dags i graviditeten låg jag i och för sig inlagd på Östra Sjukhuset för en operation och var allmänt orolig så klart eftersom jag fick Ketogan var tredje timma för att ens orka andas...men i övrigt var jag ju övertygad om att allt var bra med lillen i magen

 

Den här gången har jag varit helt upp i bitar emellanåt...särskilt som hon är lite periodare den här tösen...hon kan knappt kännas en dag för att sen köra stenhårt gympingpass i min mage i 12 timmar i sträck.

 

Vi har gjort en del ultraljud, dels pga jag hade blödningar i nästan tre veckor i början. Det var nog det som satte fart på oron, men enligt min läkare på kliniken så var det högst troligt att faktiskt båda embryona satte sig och att det ena "gav upp" och att det var en form av missfall jag fick av det ena.

 

Vi gjorde ett rutinultraljud i vecka 18 och hade hoppats då på att få veta könet men det var en duktig flicka där inne som höll benen hårt korsade så vi fick boka ett privat några veckor senare. Då var det inga tvivel enligt barnmorskan, dessutom visade lillflickan upp sina fötter hela tiden så jag anar att någon kommer att gilla skor..... ha ha

 

 

Det känns helt galet och väldigt.......konstigt, liksom som i en dröm... att jag ska få en bebis om 16 veckor ungefär. Barnvagnen står inne i finrummet övertäckt, spjälsängen är redan monterad och skötbordet är "nästan" på plats (ska skruvas fast fötter på det bara)... en kasse med kläder står i spjälsängen (nya) och en till hög begagnade är på ingång från en god vän som också har en dotter....magen växer.. jag menar jag är ju "tjock" i utgångsläge och den nya killen i klassen hörde när jag sa att "nu när jag är gravid kan jag inte dricka så mycket kaffe" och han hade inte sett det.. det kanske bara är jag som tycker att magen är väldigt tydligt en gravidmage men jag har ju ett "tjockt" utseende i ansikte och kroppsform så för någon som inte vet så är det väl inte så tydligt kanske...

 

Kommer nog inte förrstå att jag faktiskt ska bli mamma igen förrän förlossningen startar....helt spejsat är det.

Jag har glömt bort min blogg......URSÄKTA:..

 

I vilket fall....i november då jag skrev sist sprutade jag för fullt. I slutet av november åkte vi in till sahlgrenska för att plocka mina ägg.

 

Vilken skräckupplevelse....jag fick morfin...mycket morfin och tydligen är jag överkänslig mot det (också) blev jättedålig. Å andra sidan kände jag inte av själva äggplocket alls, men jag var helt däckad i två dygn efteråt. Lagom till vi skulle åka in o sätta in embryon.

Läkaren var allvarlig när vi kom in...7 ägg hade plockats, 5 var av "normal" mognad, två hade blivit befruktade men endast 3 celler och det borde varit 4. Vi fick frågan om vi ville ha båda tillbaka- något som vanligtvis inte görs men då jag redan hade barn sedan tidigare, vår ålder spelade in och att resultatet var så dåligt så ville de erbjuda detta och vi sa ja.

 

Så två små prickar syntes på skärmen vid min livmoder och vi åkte hem.

 

13 december var vår testdag och 15 kom mensen :-( Det var jobbigt med julen som bankade på dörren men vi bet i hop och konstaterade att det bara var att ta nya tag.

 

Blev dock oerhört besviken då jag fick svar från Sahlgrenska att tidigast i april är det dags för nästa försök och att jag måste gå ner alla kilon jag gick upp under första behandlingen annars är det inte aktuellt alls.......gick upp över 10 kg och det var ett tufft slag men jag förstår...

 

Januari kom, min praktik började och jag började kämpa med kilona igen, det var hårt då vi ofta var ute på klientbesök och maten blev påverkad..många mackor i bilen mellan olika klienter, en chokladbit här o där för att hålla blodsockret i chack och mycket mycket kaffe... men helt plötsligt hade jag iaf gått ner 6 kg och när jag ringde Sahlgrenska i februari gav de mig beskedet att vi börjar i MARS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Så det var bara att börja om med sprutorna, samma doser som tidigare men helt plötsligt fick jag oerhörda biverkningar. I november kände jag inget mer än ett extremt sötsug av nässprejen... men under våren mådde jag SKIT. Praktiken och alla intryck därifrån påverkade givetvis, alla trasiga människor och familjer man träffade satte sig hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig, jag var ofta nära till tårarna,kände mig uppblåst och illamående och allmänt kass.. som om jag gick omkring med en begynnande magsjuka i 5 veckor sisådär.

 

Vi åkte in för äggplock och jag hade ett långt samtal med läkaren dagarna före om hur jag mått av morfinet så han beslutade att jag skulle få mycket mycket mindre dos och att den skulle delas upp i småslattar i stället.

Det var hemskt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag hade såååå ont. Dessutom var det en läkare som tidigare arbetat på utredningssidan som skulle lära sig äggplock som plockade på mig och hon var ju lite fumlig, jag grät så tårarna trillade men jag kunde iaf gå tillbaka till min säng efteråt. Jag var kontaktbar och jag o mannen skrattade o skämtade med barnmorskorna, det onda lugnade sig ganska snart och jag var bara lite trött på eftermiddagen...

 

Två dagar senare sitter jag på en konferens som jag får avbryta för att åka in till Göteborg för att plantera in embryon, precis när jag satt mig på tåget ringer en sköterska från kliniken. De hade fått ut hela 14 ägg vilket var extremt bra för någon i min ålder.....MEN efter två dygn hade inget utvecklats mer än till 2 celler, det är inte bra. Väldigt dåliga förutsättningar så de ville avvakta en dag till.....eventuellt gick hela försöket åt helvete men vi ger det en dag till sa hon...

 

Jag åkte hem.. grät och mådde skit. Min son kom hem på kvällen och det var bara att hålla god min och försöka hitta någon som kunde passa honom medan vi eventuellt åkte in till sjukhuset en lördag.....

 

 

 

Lördag morgon vaknade jag med magont, fram tills vi var halvvägs var jag orolig att de skulle ringa och säga "nepp det blir inget" men ingen ringde. Vi var tre par inne på lördagen och vi delade rum. De andra trodde nog inte vi var kloka som vi fjollade och skrattade, men det är ju så vi löser saker i vårat liv....med humor.

 

Vi kom in och vi fick samma läkare som första gången, vilket var jätteskönt, hon var så bra. Hon var allvarlig även denna gången och berättade att 12 st embryon hade kastats för de stannade vid 2 celler..... men två fanns kvar, ett med 4 och ett med 6. De borde haft minst 6 celler helst 8 men även denna gången tänkte de sätta in båda två....

 

Bara att lägga sig i den berömda gynstolen och invänta de två vita prickarna på skärmen......och det var en konstig känsla måste jag säga.. för det kändes så ....rätt... det kändes verkligen som att NU blir jag gravid men jag ville verkligen inte plantera några falska förhoppningar, varken i mig eller maken.

 

7 dagar senare började jag fusktesta...skulle inte testa förrän 14 dagar senare egentligen men vem kan hålla sig? Redan då anade jag ett svagt streck på teststickan.... som blev starkare o starkare....

 

För två veckor sedan var vi på Emma Ultraljudsklinik och gjorde ett extra ultraljud för att se vad det är för kön i magen och vi fick konstaterat att 9 januari (eller runt därikring) kommer vår dotter till världen.........