resanmotbebis

Och jag längtar så jag tror jag dööör efter min lilla dotter.

 

Jag missbrukar tv-serier på play-sidorna som handlar om förlossningar för att vara inläst och påläst och förberedd till skillnad från förra gången.

Jag pratar med min man om hur jag vill ha det, om mina rädslor och han möter mig och förstår och stöttar på ett helt fantastiskt sätt. Jag antar att det är så det SKA vara, inte som förra gången.

 

Jag mår bra..... egentligen... MEN jag har mycket fysiska problem. Foglossningar som satt sig på vänster sida bara och gör det svårt att sitta, ligga, stå och gå i stort sett. Det trycker även fruktansvärt på blygdbenet men det känns bara när jag går, och går gör man ju när man har hund, även om hon råkar vara en av de lataste stora hundar jag stött på :-)

 

Jag sover dåligt...sista veckan har varit en kamp mellan mig, sängen och kroppen. Är jättetrött men kroppen fixar inte att ligga och sova, jag vaknar vid 3-snåret och har fruktansvärt ont i korsryggen, som kraftig mensvärk vilket fått mig att fundera på om bebisen redan är på väg???

 

Hon är en riktig liten extremsportare, kan vara väldigt väldigt lugn och stilla något dygn men annars kan hon köra stenhårt i 15-20 timmar..det sparkas och buffas rätt så rejält. Jag tycker fortfarande inte att det på något vis är "mysigt" som alla gravida och mammor pratar om...det är skönt att veta att hon lever där inne, men sparkarna är enbart obehagliga och otrevliga.

 

Det mysigaste är när tjockiskatten kommer o lägger sig på min mage... han älskar numera att ligga i mitt knä- matte har varit näst intill ointressant tidigare, han är husses katt helt klart. Men NU kommer han tassande och tittar bedjande på mitt knä.. så kommer han upp och lägger sig och lutar kinden mot min mage och tok-spinner.....det händer då och då att han får en knuff eller spark innifrån magen, då brukar han lyfta ena tassen och lägga den där det sparkat- precis som om han klappar magen, och så spinner han ÄNNU högre... bebisen brukar faktiskt lugna sig när han ligger där så han får gärna ligga på min mage.

Lillkissen satte sig mitt på magen i går när jag låg o vilade och fick en rejäl kick rätt i rumpan, han ramlade *S* såg jätteroligt ut men han såg mest förolämpad ut och klättrade upp igen och hämnades genom att spänna klorna i magen för att hålla sig fast....

 

Voffan är fortfarande ointresserad av att gosa med magen, däremot buffar hon gärna på magen med nosen om jag står upp. Får se hur hon tar emot bebisen sen men jag tror inte det blir några problem, annat än om hon känner sig lite åsidosatt vilket vi får försöka se till att hon inte gör.

 

När jag började skriva den här bloggen kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle sitta här bara några månader senare och skriva om vårat barn...vår dotter men nu närmar det sig. 7 veckor till beräknad födsel fast vi är ganska många som gissat på att hon tittar ut tidigare än så, och jag hoppas faktiskt på det lite så där i smyg, bara hon är färdig och frisk.

Och vikten ser bra ut, har bara gått upp 8 kg vilket skulle fått min första barnmorska att förmodligen totalflippa för hon ansåg att jag borde gå ner i vikt, men min nuvarande är nöjd. Vi satte ett mål på max 10 kg+ till vecka 30, jag ville helst hålla mig på 7 så jag landade lite mitt emellan.

Nu ska jag bara se till att inte flippa och gå upp för mycket de sista veckorna.

 

Den lilla flickan i magen lever om väldigt mycket och det känns skönt.

Det har varit en del tragedier runt mig sista tiden, en bekant förlorade sin bror samma vecka som hon var beräknad att föda, hon gick över tiden lite och sen födde hon en liten son som tyvärr gick bort nästan med en gång. Det får en att bli väldigt väldigt ödmjuk inför livet.

 

Vi har fortfarande inte fixat benen på skötbordet vilket innebär att bebisens kläder fortfarande ligger i kassar i spjälsängen. Vill gärna få det i ordning för jag har bestämt mig för att december bara ska bli en enda lång vila.

Julklappar kommer köpas om någon vecka då jag ska till Ullared, julmat ska vi ingen ha. Vi åker och äter julbord på ett ställe vi gillar jag, mannen och min son sen tar vi faktiskt catering därifrån med oss till svärföräldrarna. Det blir bara maken, jag och hans föräldrar på julafton så vi kommer inte lägga så mycket krut på det. Får satsa lite mer på nyårsafton då min son är med oss.

 

Oron inför förlossningen börjar krypa på mig.. jag är inte ett dugg orolig för komplikationer i underlivet som matas på en när man surfar runt på olika forum. Jag litar faktiskt på sjukvården och min egen förmåga att sätta ner foten och kräva vård, jag har privat läkare som jag vet hjälper mig om något inträffar. Det jag är orolig för är att må lika dåligt som när min son föddes, att inte bli tagen på allvar, att inte få fatta egna beslut, att bli pressad att göra saker som inte känns rätt, att amningen inte ska fungera den här gången heller och att jag ska få höra hur oduglig jag är (vilket barnmorskorna på sjukhuset faktiskt sa till mig)

 

Men jag har en annan livssituation idag, en bättre man och vet hur jag vill ha det och framförallt hur jag INTE vill ha det....