varför är vi där vi är?
Men med en ryggmärgsskadad man så funkar det inte riktigt som på "alla andra".
Darling har dessutom ganska negativa erfarenheter av sex, han har haft en del sex genom åren *fniss* men det har inte handlat om honom eller hans tillfredsställelse utan att vara "man nog att tillfredsställa kvinnan".
När vi träffades berättade han att han aldrig fått utlösning annat än på "egen hand" något jag såg till att fixa *S*
Men det är svårt och kräver hårt jobb....så hårt att vi inte fixat det mer än en handfull gånger på de 4 år vi varit ett par.
Att få utlösning i mig har varit omöjligt och därför kontaktade vi Reproduktionsenheten på Sahlgrenska ganska omedelbart när vi bestämt oss, min gynekolog slet ut spiralen som jag av någon outgrundlig orsak haft kvar trots att vi i stort sett aldrig haft regelrätt samlag och så skrev han en remiss som blev behandlad i stort sett omedelbart.
Vi kontaktade även en sexualrådgivare på ryggmärgskliniken/neurologen som skulle hjälpa oss att "få fram" ett spermaprov.
Man kan gå till väga på olika operativa vis för att fixa detta, genom nålar som sticks in i testiklarna eller att testiklarna till och med friläggs, men det ultimata för alla är väl ändå att han får utlösning, och eftersom han faktiskt fått det tidigare ansåg rådgivaren att vi skulle satsa på det.
Vi fick låna en apparat, en sk FertiCare Personal som är en slags vibrator med mycket kraftiga vibrationer som ska hjälpa till att "skaka loss" spermieledare i penisen så att han kan få utlösning.
Sexrådgivaren var en skojfrisk och öppen kvinna som förklarade hur vi skulle gå till väga för att lyckas och gav oss ett par veckor att testa på egen hand.
Första kvällen var vi nervösa men hoppla.. det funkade faktiskt till vår stora glädje. Men efter ytterligare 10 dagar kan vi konstatera att... det har inte blivit något mer :-(
Samtal till sexrådgivaren slutade med att jag bröt ihop eftersom hon likställer spermaprovet med ett "blodprov eller vilket annat prov som helst" och det gör då rakt inte jag. Det är vår resa mot ett barn detta och det känns fel att HON och en sköterska till ska "göra jobbet"...det är alltså så det ska gå till. Hon och sköterskan ska hålla apparaten och Darlings apparat och en kopp för att samla upp dropparna som kommer...det är nu en fråga om jag överhuvudtaget ska få vara medverkande i rummet. Jag mår faktiskt fysiskt illa av detta, det känns som otrohet även om det ju är proffesionell personal inom sjukvården det handlar om.
Förutom att min ålder spelar in (Sahlgrenska har en gräns på 38 år för start av utredning och vid 40 avbryts all behandling) så är jag även överviktig, ganska rejält. Gränsen som råder är BMI 35 för start av utredning, jag ligger på 32 nu efter att ha gått ner 10 kg under våren. Så jag vill givetvis gå ner lite mer för att det ska vara ultimat läge.
Vi står nu på kö för IVF-behandling och utredning (fast i omvänd ordning) Jag har tagit alla blodprover och Darling ska ta sina i samband med att han lämnar sitt spermieprov. Första veckan i Juni har vi tid hos en läkare på Reproduktionsenheten för ett första möte där vi ska lägga upp framtiden.........
Vår resa är i startgroparna men vi är på väg.
Vad modig du är som skriver om det här! Jag tror det är värdefullt både för dig själv och många som läser som kanske på ett eller annat sätt befinner sig i samma situation. Lycka till! Kram, Maria.
Tack Maria...det är så jag känner också, att det är en terapi för mig och för andra som befinner sig i liknande sits, sen vet jag att många tycker att jag utelämnar mycket men det är ju trots allt så att jag inte nämner några namn på oss och de som känner oss får ju ändå veta förr eller senare. När man går igenom något sånt här så gör man ju inte barn på "valigt vis" och det blir många sjukhusbesök och många ledigheter från jobb och skola och förbud mot alkohol och tom vissa värktableter... så varför hemlighålla. Det är inget jag skäms över.
Fina du! Tack för att du delar med dig. Jag förundras ofta över hur öppen du är. Du är så modig som vågar och orkar dela med dig av ditt inre.
Jag önskar er lycka till på vägen och hoppas att ni får all hjälp och allt stöd ni behöver! håller tummarna
Hoppas verkligen att det kommer att gå vägen, och håller mina tummar.
Kramar I.
Å vad roligt det ska bli att få följa med på er resa. Håller alla tummar för att det ska gå bra! Kram Asta
